Bröllop= En exploderande vanlijmunk i en mikro

När jag kliver in i köket upptäcker jag att det luktar bränt, fan min utsökta vaniljmunk har blivit för varm och exploderat i mikron typiskt mig. Men den lite brända munken som ligger där i mitten med vaniljsåsen utsprid i mikron får mig att tänka på äktenskapet. Dagen D är tydligen väldigt viktig för dagens kvinna, hälst ska den vita gräddbakelse klänningen på och ju mer grädde det är ju bättre.

Vi ska ha planerat den stora dagen redan från vi är fyra, ha suttit och fantiserat framför spegeln och lekt ut det med Barbie och Ken. Så fort vi har hittat den rätta ska vi hälst ha förlovat oss inom närmaste året, planera bröllopet på några månader, för att sedan skaffa det första barnet (om vi inte redan gjort det) och efter födseln komma fram till att vi har gjort vårat livs misstag, för då har vi inte längre tid för varandra, inget underbart dansande i sängen. Jobbet kallar och en skrikande unge tar upp all tid då vi äntligen träffas. Känslan av att detta sker även om vi skaffat barn redan innan bröllopet är stor.

Varför ska man stå framför en präst och hundra tals med andra människor bara för att bedyra sin kärlek till någon som definitivt redan vet att han/hon är älskad? Att älska någon tills döden skiljer oss åt kan jag gör även om jag inte lovar det in för gud och denna församling. Många säger att det är romantiskt eller att det är en tradition, vad är det egentligen som är romantiskt med att stå framför en präst som mässar samma sak som man mässat i tusentals är? Vad är det egentligen som är en tradition när vi inte ens är troende längre?

Kan inte se något romantiskt i det hela, romantik är att älska varandra utan gränser, att sitta vid en sjö och titta på solnedgången, att ofta mer än sällan ha mindre gräl men som man alltid kan reda ut eftersom man är lyhörd och accepterar varandra. Det är ingen ting men behöver en mässande präst för att bevära det blir så genom att man älskar sig själv och kan acceptera att ens partner har olika sätt att se på saker och ting mot en själv.

Varför kan vi inte inse att äktenskap inte löser några problem eller gör att man älskar varandra mer? Varför måste vi visa hur bra vi har det in för alla som vi känner och in för gud?

Kan det vara så att vi idag har så många möjligheter att hitta den rätta att vi för att kunna vara säkra på att det ska hålla måste gifta oss? Eller är det så att vi gifter oss bara för att kunna gå vidare och lämna förhållandet och hitta en annan som vi kan gifta oss med och fortsätta livet med?

Idag är vare sig giftermålet viktigt i religiöst syfte eller ekonomiskt eller för den delen lagmässigts sätt, det finns lagar och regler som reglerar sambo livets leverne om det skulle bege sig åt skogen. Även om man kanske måste skriva papper på saker och ting. Så varför är det då så att vi absolut ska gifta oss?

Vi gråter inte mindre om det tar slut för att vi är gifta och de nära och kära vet redan att det är så att vi är oskiljaktiga även om inte är gifta. Våra föräldrar vet att de förhoppningsvis kommer att få barnbarn tillslut, så giftermålet är nog till största delen för vår egen del, kan det vara så att vi idag är så materialistiska att vi måste glänsa även med hur dyrt och vackert bröllop vi har och visa hur mycket vi älskar varandra, vi har ett behov av att visa för våra vänner hur mycket v i älskar varandra. Kanske i första hand för att vi behöver glänsa över varandra. Men samtidigt för att bevisa för oss själva att vi har det mycket bättre än alla andra eftersom vi är mycket medvetna om att alla kommer att prata om hur vackra brudparet var tillsammans. Och att de är gjorde för varandra, men bakom stängda dörrar ser alla parrelationer lika dana ut.

Det spelar ingen roll hur man lever med varandra vi bråkar i alla fall om vem som ska ta barnen till dagis eller skola, vem som ska handla och vart alla pengar har tagit vägen. Skillnaden är hur bra vi är på att lösa dessa problem och hur viliga vi är till att lyssna på varandras behov. Kan vi inte göra detta och lösa alla gräl blir det inte bättre bara för att vi gifter oss. Problemen existerar i alla fall även om vi intalar oss att det inte är någon utifrån som har fattat vilka problem som finns.

Likheterna med den exploderade vaniljmunken är att det kommer att bli exploderande vaniljmunk av om vi inte inser att äktenskapet inte är en lösning på de vanliga förhållande problem. Annars kommer även ni att explodera och det blir en geggig sörja av äktenskapet och förhållandet.

Så våga stå emot äktenskaps nojan och gå din egen väg.