En gråmulen kväll i lägenheten och jag sitter här i soffan och funderar, vad är det egentligen som gör att vi inte vågar skriva sanningen om tvåsamheten? Det finns otaliga berättelser om den ena efter den andra singeln som letar efter den underbara kärleken, huvudrolls innehavaren hittar efter några få nedslag den stora kärleken och mannen eller kvinnan i sitt liv. Där efter lever de lyckliga i alla sina dagar och går på alla underbara par middagar grälar aldrig och älskar så fort de kommer innanför dörren i sitt hem. Eller varför vänta när man lika gärna kan börja på festen innan man kommer hem. Allt är liksom frid och fröjd när man har hittat den rätta, man slipper alla problem eftersom man är två, dagarna är alltid fyllda med lycka. Men jag kan inte låta bli att undra vart den riktiga sagan om tvåsamheten är, de ända filmer som finns om det är komedier eller dramer som går helt över styr eller handlar om kvinnor som blir misshandlade av sina män. Var är sex and the city serien som handlar om livet tillsammans? Vart är alla filmer som speglar värkligheten om hur det är att leva tillsammans med kärleken?
Kan det verkligen vara så illa att vi är så rädda för att tala om för oss själva hur det egentligen är, att vi lever på de filmer och berättelser som berättas om den ljuvliga kärleken? Eller ännu värre, är vi förblindade och där av inte kan se att det inte är en dans på rosor, utan att vi faktiskt måste kämpa för att få behålla det vi vill ha och älskar? Vi kanske är så hjärntvättade av Holly Wood att vi är helt förblindas av de vackra rosa skimmer som kletigt klibbar sig fast runt ordet kärlek.
Jag tror det handlar om rädsla, rädslan över att behöva se det som egentligen händer mellan två människor som lever tillsammans efter det att livet har gått över till det normala. Efter det att lukten av kärlek har gått ur lägenheten och middagarna inte längre består av tända ljus och god mat. Vi vill inte se den tiden då jobbet kallar och datorn hysteriskt blinkar och surrar oss i nacken, då vi förläget och slött står i köket och försöker umgås med varandra som förr. Då vi längtar tillbaka till de där första åren, då man testade allt och man inte kunde slita sig ur sängen. Då man inte kunde sluta att dansa säng kammar dansen fören man gjort det tre fyra gånger samma natt. Det är tiden efter detta som vi inte vill se, som vi inte vill ska existera.
Trotts att det är nu vi måste slåss, det är nu vi måste kämpa för det vi har och det vi vill ha kvar. Men vi lämnar denna del av ett förhållande med ett tomrum och blir besvikna när vi hamnar i det, för när vi gör det tror vi att kärleken är slut och att lyckan är över. Bara för att vi nu grälar mer än vad vi älskar med varandra och träffar varandra mindre än vad vi vill erkänna. Det är här vi ger upp för det är har som alla hinder börjar hopa sig, det är här som vi börjar inse vilken pärs det är att leva tillsammans med någon och det är nu som vi samtidigt börjar inse att den rosa skimrande geggan som filmerna vi sätt har lovat oss i all evighet inte längre existerar.
Men allt detta är en del av ett förhållande och jag har länge och väl väntat på att någon ska skriva om detta, men det verkar inte bättre än att de flesta lever i tron om att kärlek är som den var från början och vi aldrig behöver bekymra oss för vardagens gråa trista liv igen när vi träffar någon vi älskar.
Det är härligt att leva två, att älska någon mer än något annat i livet. det är dock viktigt att inte glömma den värld som kommer att komma tillbaka och kommer att infinna sig med sina problem och stora hinder drömmar som krossas och hjärtan som brister.
Eftersom livet inte är någon dans på rosor och kärleken är en del av livet är inte denna heller någon dans på rosor. Men jag kan lova er att det är värt att kämpa för, och jag har här med ingått en förpliktelse att skriva om allt det som jag anser saknas om livet i tvåsamheten.
Jag är här med trött på alla singel sagor med lyckliga slut där livet är en dans på rosor och allt går i skimrande rosa, så här med lovar jag att skriva om allt det som är sangen om det liv som jag älskar men samtidigt hatar. Men som jag aldrig kommer att sluta att slåss för.
Jäkligt bra skrivet:)