Skrivbordslampan lyser upp rummet där jag sitter och bekymrat funderar över, varför dagarna i ett parförhållande mest handlar om att arbeta, gå ut med hunden och sitta en stund framför datorn eller tv, för att sedan krypa ner tillsammans i en säng.
Varför allt det där spännade att utforska varnadra bara försvinner och man bara då och då när tröttheten har gett vika och lusten faller in danser på samma sätt man alltid gör under lakarna. Man brukar säga att då kvinnan har ständig huvudvärk vill hon inte längre dansa dödsdansen med döden i sängen. Men jag undrar om det inte är så att detta förr eller senare även drabbar män, så även de för kronsisk huvudvärk.
Vad gör man då för att bli mer som ett nykärt par en som gamla tråkiga soffpotatisar? Ja det är en bra fråga, för att slänga in en bok i ämnet är ju inte direkt som att slänga in en köttbit till ett gäng hungriga tigrar i en bur.
Jag undrar jag om det kanske är så att man skulle skräma upp människan och att man inte är normal om man inte testar nya saker i sängdansen, det kanske skulle hjälpa vem vet? För är det något som värkar vara en av anlednignarna till att man hittar en dans man gillar alltid kör samma är räddslan för att inte vara som alla andra.
Eller kan det helt enkelt vara så att vi tröttnar på att hitta nya sätt att göra grundstegen på, kanske till och med så att vi tror oss veta att detta är denna människas ända rätta och könste sätt att göra denna dans på. För tydligen så är det ju inte bara en sam har fejkat i dansen fuskat sig till att vinna i danstävlningen så att säga.
Ja jag vet inte men det är ju åtminstona något att tänka på, och hum det kanske till och med något att forska vidare i. Man kanske hittar det som en gång Don Juan kom fram till för många herrans års sedan.
